Håkan o Ullevi hand i hand i solnedgången
Då har det hänt igen. Håkan har stått på Ullevis scen och jag har fått stå där och sett livet vara så där bra som bara Håkan gör det.
Två gånger om den här gången och jag var där båda gångerna, längst fram. Första dagen med Emma och andra dagen med mina Håkanstammisar Elin och Ellen. Båda konserterna var hur bra som helst även om den första spelningen var lite seg i början men sen drog det igång, precis som det ska va!
Bilder från lördagen
Söndagen var däremot sådär magisk och oförståelig som bara Håkan-konserter är. Håkan o bandet gav allt, låtändringen hade ändrats och var perfekt. Gästartisterna var underbara, Miriam Bryant (som man tydligen ska veta vem det är, HEJ-jag-var-inte-hemma-i-höstas...) var helt klockren och sjukt cool, Sven-Bertil Taube var väl ett sådant där Håkaninslag vi inte riktigt förstår men som alltid finns med och Seinabo Sey! Vilken gudinna, sjunger otroligt och är ju helt sjukt vacker. När hon andra kvällen körde Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig var det en helt störd upplevelse. Att Daniel Gilbert kom var så extremt oväntat att Hurricane Gilbert blev en favorit helt plötsloigt. Och sist men inte minst klev ju Thåström in på scen sjöng en låt och gick av, utan ett ord. Vad hände???!
OCH!!! Ni kan inte tro det, han körde Aprilhimlen. Hur sjukt? Det är min absoluta favvo med Håkan men har aldrig sett den live innan.
Och vad ska jag säga om mina två vapendragare? Mitt Håkancrew. De två som står bredvid mig, de som förstår, de som känner allt det jag känner. Vad skulle en Håkan-konsert vara utan er? Det är för alltid vi i ett publikhav på en Håkan-konsert!
Om man ska jämföra de här spelningarna med Ullevispelningen för två år sedan är de här inte mycket att hänga i julgranen. Eller kanske är de här konserterna stjärnan på toppen av granen med 2014 är ett minne man bara kan berätta om och som låter så bra att ingen tror på dig.
Det är en väldig skillnad på då och nu. Framför allt på publiken. 2014 var det fans som grät, skrattade, skrek, sjöng och dansade allihop som en, i år är det alla som är här. Ung, gammal, fan eller inte. Alla längst fram kunde inte ens texterna...
Dock ska man väl inte dömma ut det hela helt. Förra gången visste man inte vad man hade att förvänta sig. Allt som hände blev en chock och känslorna bara kokade över. Nu har man krav och förväntningar och man är inte längre naiv nog att tro att livet kan vara sådär himla fantastiskt.
En del av mig önskar dock att jag fortfarande kunde vara den 18-åriga tjejen som fick uppleva Håkan på Ullevi 2014. Hon som inte kunde förstå någonting, som aldrig sett något liknande. Nu har jag det att förhålla mig till och jag vet, jag visste det från första stund, att inget kommer slå den kvällen för två år sedan, inte någonting. Just för att det var så himla bra och helt upp över öronen omöjligt att förstå. Men visst älskar jag fortfarande att stå där mer än jag älskar något annat, fortfarande rinner tårarna, fortfarande brister hjärtat, forfarande är glädjen obeskrivligt, men jag förstår mer, har upplevt mer, mina tankar har fyllts med annat skräp och jag vet, innerst inne, att jag upplevt bättre förr, att peaken har varit, trots att allt även denna gång är helt jävla omänskligt, obeskrivligt magiskt.
Så även denna gång var det med något tungt på axlarna som man hoppade på tåget hem och minnena och känslorna började tyna bort ju längre bort man kom. Men vad gör det när man är hes som en kråka efter en obeskrivligt bra helg!
Åh, vilka härliga bilder!! :D